Veterinärbesök.

Godmorgon!

Man skulle väl egentligen inte berätta detta. Jag ska ju ha lugna balanserade hundar som kan hantera alla situationer som kan uppstå. Så var det inte igår och det tänker jag visst berätta. Det var ju så det var. Här skönmålar vi inte. Vad som gjorde att båda hundarna bar sig åt som galningarna from hell vet jag inte men att dom påverkade varandra det är jag väldigt säker på.

Selma är inte någon klippa i något läge. Det vet alla så hon försökte slå knut på sig redan när jag tog ut henne ur bilen. Eftersom båda hundarna skulle vaccineras så tog jag även ut Doris som av någon anledning (löp, dåliga minnen från förra gången vi var där?) gick igång på alla tänkbara oönskade sätt.

In genom dörren for vi och jag var nog inte the leader of the pack just då. Doris rensade direkt. En stackars cockerspaniel som innan vi kom inte tyckte det var så farligt att vara hos veterinären ändrade nog uppfattning i samma sekund som Doris uppenbarade sig. Kikade lite försiktigt under ena långa örat och försökte blidga mina huliganer så gott det gick genom att vara sockersöt. Det funkade. Han fick vara ifred. Matte såg nöjd ut och inga onda blickar åt mig. Det gick ju bra trots att lugnet som varit innan vi kom nu var helt borta.

Jag kastade mig in i rum nummer två för att om möjligt få en chans att börja jobba lite med att ta kommando över situationen. Något löptiken Doris inte riktigt ville gå med på. En man som helt fredligt stod och köpte mat åt sina älsklingar fick en utskällning bara för att. Jag damp ner på en stol och samlade ihop mina lurviga. Nu var det lite bättre. Då insåg Doris att det var för trångt där hon satt för att hålla sig ren i bakdelen. Det som är viktigare än något annat för henne just nu. Då ser man till att det blir plats! Här flög torrfoderpaket och konserver all världens väg när hon for runt för att påbörja tvätten som inte kunde vänta en enda sekund till. Jag samlade ihop inredningen igen medan hon gjorde sitt. Selma hade vid det laget inlett charmoffensiv på bred front och på sitt ormliknande sätt ålat sig iväg från mig. Tillbaks med dig!

Nu blev det vår tur och med ett stadigt tag i båda kopplen påbörjade jag de lååånga fem meterna fram till nästa rum. Gick hyfsat bra även om Doris vid det här laget kröp längs golvet. Något var fruktansvärt jobbigt för henne och nu hade jag lite gråten i halsen. Varför var min lilla vän så rädd? Ok. Det var väldigt obehagligt för henne förra gången vi var där men nu darrade hon så jag trodde pälsen skulle ramla av! Veterinären kände inte heller igen henne. Givetvis påverkade hon Selma och svetten rann längs ryggen på mig.

Vaccineringen gick trots detta ganska bra även om framför allt Doris inte gick att känna igen. Dörren fick en och annan repa när hon väldigt tydligt talade om att hon inte ville vara kvar. Varför Doris blivit så rädd för att vara hos min snälla, goa veterinär vet jag inte. Inte mer än att hon fick utstå en del obehag förra gången när vi behandlade hennes svåra eksem. Det är vid såna här tillfällen man önskar att man kunde prata med dom. Förklara att det inte är så farligt. Det kan man genom sitt agerande men det är svårt när man har två, stora hundar att hålla kontroll på. Då gäller det bara att ta sig igenom situationen så bra som möjligt och det gjorde vi trots allt.

Att veterinären sedan fick slussa ut oss förbi katter i burar som väntade på sin tur tänker jag inte berätta. Att Doris trots allt bara gav burarna onda ögat och tyckte att det var viktigare att komma därifrån ser jag som positivt. I samma ögonblick som vi kom utanför dörren drog hundarna en lättnadens suck, skakade av sig och gick lugnt och sansat vid min sida. Jag ville ropa in till mottagningen: "Kom och titta! Det är så här dom är egentligen!!"

Ha en underbar dag!

Kram

18 dec 2013

Comments powered by Disqus