Valp eller inte?

Godmorgon!

Jag börjar med att påpeka att jag inte känner hunden på bilden. Jag har hämtat den från internet.

 

Dagens blogginlägg är mer för min egen skull än någonsin annars. Jag har ett dilemma som jag behöver skriva ner för att få lite perspektiv. Sen min lilla Alma gick bort har Doris fått jobba väldigt mycket. Det är en fördel att ha egen hund med sig på lektionerna och Doris tycker inte att det är roligt längre. Hon följer gärna med men ligger helst på sin filt och tittar på när vi jobbar. Hon gör plikttroget det hon ska men inte mer. Emellanåt blixtrar hon till och är den klippa hon vanligtvis är men det är inte så ofta numera. Det var så mycket enklare när jag hade två hundar som jag kunde alternera mellan. Nu är det Doris eller ingen hund. Det är väldigt viktigt för mig att Doris trivs och mår bra. Hon är ju min ögonsten. Så är det bara. Kommer hon alltid att vara.

Att skaffa en hund till för att jag behöver en i jobbet är den sämsta anledning för att köpa en valp. En hund får inte enbart vara ett arbetsredskap. Självklart inte. Det skulle så klart inte en ny liten valp bli heller. Jag vet att jag hade gått all in om en liten lurvig valp gjorde entre här hemma. Det vet jag. Men. Doris. Selma. En hund till blir tre hundar här hemma. Det är ju så skönt att bara ha två. Det funkar så bra. Man hinner med dom. Selma är som alla vet inte riktigt frisk och orkar inte med så mycket aktivitet men hon är trots allt en familjemedlem som ska ha sitt även om hon inte kan hänga med lika mycket som Doris och en eventuell ny familjemedlem.

Den som säger att detta är ett I-landsproblem får en smäll på käften av mig! Det här är en väldigt stor grej för mig. Att skaffa hund ska alltid vara ordentligt genomtänkt. Det skaffas alldeles för många hundar där man upptäcker att det var jobbigare än man tänkt eller att man inte tänkt igenom det ordentligt och hunden blir satt åt sidan. Detta är inte något jag är orolig för min egen del. Jag är alldeles för mycket hundnörd för det. Den lilla nya lurviga skulle bli så älskad så det finns inte. Det är inte där min oro ligger.

Jag vet min själ inte riktigt var min oro ligger nu när jag tänker efter. Det är lite snurrigt. Ras är bestämt. Nästa vovve blir en welsh springer spaniel. Jag vet också vilken kennel jag med stort förtroende skulle kontakta om, när, det blir aktuellt. Jag har ganska många welshar på mina kurser just nu och den hund som är mamma till de flesta av de som kutar runt på min träningsplan är en underbar tik. Hennes valpar är helt underbara och jag är förälskad i dom allihop. Yes. Så är det. Jag är noga med att inte gosa med dom. Det vågar jag inte. Då hade hela det här blogginlägget varit onödigt. Då hade jag inte tvekat.

Att jag tvekar är bra. Att jag känner mig trygg i min tvekan är också bra. Det innebär att jag tänker igenom det ordentligt. Men varför ska det behöva vara så svårt? Det har nog aldrig varit så här svårt att bestämma sig för valp eller inte förr. Innebär det att jag ska avstå? Eller är det så att jag snart kommer att sitta med en liten valp i knät och glädjegråta? Eller inte. Jag är nog inte redo att ta beslut ännu. Vi fortsätter att fundera. Under tiden är jag väldigt tacksam om ingen sticker en valp under näsan på mig. Oavsett ras. På valpkurserna som pågår just nu går jag omkring med skygglappar för ögonen. Skämt å sidor. Det gör jag så klart inte. Men det är svårt att låta bli dom små valpmagarna och den lurviga valppälsen. Jag är valpsjuk!!!

Ha en underbar dag!

Kram

 

5 sep 2014

Comments powered by Disqus