Tonfall och kroppsspråk.

Godmorgon!

Han är tillbaka! Gubben som tycker att det inte liknar något, det vi håller på med på träningsplanen! Igår stod han där utanför. Tog ett och annat foto som han förmodligen sen ska visa för....ja någon....eller vad han nu ska ha dom till. Slänger ur sig ett: "tar ni betalt för detta??" och vandrar vidare. Förra gången ringde han mig för att upplysa mig om att han minsann var en gammal (!) instruktör på brukshundsklubben och hade för längesen tränat många hundar och ingen hade minsann fått bära sig åt som våra hundar! Igår stod jag och hade valpkurs och tackade hundarnas lyckliga stjärna att dom slapp honom som "instruktör". Jag tror inte han sysslade med positiv inlärning på den tiden han var aktiv så tack och lov att åldern satt stopp för honom som hundtränare! Kanske jag får det höga nöjet av att bli uppringd....igen....jag kommer inte lyssna denna gången heller. Gubbtjuv!

Över till det som jag egentligen skulle skriva om idag nämligen hur vi förhåller oss till våra hundar med vårt tonfall och vårt kroppsspråk. Som du säkert förstår kommer jag bara att nudda vid ämnet annars kommer det att bli alldeles för långt och ingen kommer att orka läsa färdigt.

Jag ser det så ofta. Hunden som inte förstår vad man förväntar sig av den för att man säger en sak och visar en annan med kroppen. Dubbla budskap är det ingen som fattar. Varken människa eller hund och träningen blir lidande. Exempel: Inkallning. Jag, som tycker att inkallning ska tränas positivt, ber deltagaren att vara rolig när hon/han ska kalla in. Jodå, det brukar funka ganska bra ända tills vissa ska säga just "hit!" då blir det ofta "HIT!" och i samma ögonblick tvekar den hund som tidigare var på väg med svansen viftande. Matte/husse låter inte längre så kul. Kroppsspråket säger en sak och tonfallet ett annat. Hunden blir förvirrad.Det här är väldigt vanligt. Jag tjatar och tjatar. Tänk på vad du säger med kroppen. Sätt upp en säker front med pondus och hunden kommer att se dig som en resurs den lugnt kan luta sig mot. Du vet vad du sysslar med.

Detta gäller inte bara när man står och ska träna hunden i något specifikt moment. Nej, om jag kan visa hunden att jag har koll på läget i vardagen blir jag en naturlig resurs, inte ledare, för hunden. Då kommer hunden att välja att lyssna på mig och jag behöver inte ge dubbla budskap när jag pratar med min hund.

Med tanke på gubben ovan så kan jag väl också säga att om jag måste låta som en militär när jag pratar med min hund för att den ska göra som jag vill och inlärningen sker med tvång då kan jag förstå att man alltid måste ha den attityden mot sin hund. Jag personligen skulle inte må så bra av att ständigt gå omkring och leka militärbefäl med min hund. Det är lite för långt ifrån min personlighet och har inget med det jag menar här att göra. Att visa upp ett säkert kroppsspråk tillsamans med min hund är inte samma sak som att låta som kaptenen i Knasen.

Vad jag menar med tonfall och kroppsspråk är att inte tveka i mina rörelser samtidigt som jag låter som om jag är förbannad. Då blir hunden tveksam. Lugna, säkra och snälla människor kommer alltid längst med sina hundar. Det är min fulla övertygelse. Tänk på vad du säger med ditt kroppsspråk och rösten så kommer hunden att förstå dig bättre. Kroppsspråket är väldigt viktigt i hundens värld. Jag kanske skulle ha en kurs i kroppsspråk. Undra om någon skulle vara intresserad?

Ha en underbar dag!

Kram

 

14 nov 2013

Comments powered by Disqus