Saknad

Godmorgon!

På kursen igår, som var miljö/lydnad, fanns det ganska mycket tid att sitta och prata medan hundarna slappnade av på sina filtar och ett ämne som kom upp var...hundar. :) Mina hundar. Mina eventuella framtida hundar. Det kom förslag på cairnterrier på grund av den underbara Zamson som går kursen just nu. Inga problem. Jag har gärna en liten Zamson hemma hos mig. Jag höll så klart fast vid golden. Det kommer alltid att finnas en golden i mitt hem. Men. Vad som hände var att jag slogs av saknad som gjorde ont i bröstet. Min Ebba. Det är snart fem år sedan hon gick bort men saknaden finns där ännu. Inte hela tiden så klart. Den dyker upp lite då och då och framför allt när man pratar om den perfekta hunden. Hon var det. Tills smärtan förändrade henne.

Den klokaste, snällaste och trognaste hund som trampat på denna jord. Denna hund som alltid fanns vid min sida. Visst var hon en strulig valp en gång även hon men som vuxen fanns ingen lik henne. Ingen kunde som hon krypa upp i min famn och göra sig så liten hon bara kunde för att få plats i mina armar. Värdig med en personlighet jag inte haft i någon annan hund. Aldrig till besvär. Idag saknar jag henne så det gör ont trots att det ligger två underbara golden vid mina fötter. Ingen jämförelse. Det går inte. De är alla älskade på vars ett sätt. Olika men ändå så lika.

120203-002.jpg

Igår när jag körde hem från kursen gjorde det ont. Lite konstigt. Det har ändå gått fem år. Då får man en liten fundering. Varför utsätter vi oss för detta? Att älska så gränslöst. Det gör ju så ont när de inte längre finns där. Har vi tur får vi ha dem 10-15 år som max. Det är ganska kort tid trots allt. Jag lever så nära mina hundar att det känns som om man ryckt av en kroppsdel när de inte längre finns där. Trots det fyller jag mitt hus med dessa lurviga gång på gång. Varför? För att det finns inget som slår att leva tillsammans med en hund. En varelse som älskar mig utan att kräva mer än att jag älskar den tillbaka.

Nu när Alma blivit sjuk och man inte vet hur länge vi får ha henne kvar väcks tankarna igen. Hur länge dröjer det innan jag måste gå igenom detta igen? Jag hoppas att det dröjer ett bra tag till. Trots det måste jag lova mig själv och henne att inte gå över gränsen där hon inte längre har ett värdigt liv och jag håller kvar henne för min egen skull. Det gjorde jag med Ebba och det förlåter jag mig aldrig för. Hon fick lida länge för att jag inte ville se. Aldrig mer.

Jag får aldrig en Ebba igen även om Doris har på något sätt ändå väckt samma känslor som jag hade för henne. På ett annat sätt. Hon är inte lika lätt att ha att göra med som Ebba. Långt därifrån. Eller till och med tvärt om. Hon sätter mitt tålamod på prov fortfarande. 4 1/2 år gammal. Tokan! Men vad jag älskar denna tokiga hund som inte riktigt vill rätta in sig i ledet och lyda som Ebba gjorde. Kanske är det därför jag älskar henne. Att jag har en hel del kunskaper vad gäller hundträning bryr sig Doris inte om. Hon gör som hon vill i alla fall. Självständig som hon är. Tur att jag har Selma och Alma som är så följsamma som de är annars hade jag börjat tvivla på mina kunskaper i hur man uppfostrar hundar.

Jag saknar dig så Ebba. Älskade hund. Mina tre lurviga gör sitt bästa för att fylla din plats och det gör dom bra. Du sitter högst upp bland tavlorna på väggen och vakar över de som tassar omkring i huset nu. Högst upp. För alltid.

Ha en underbar dag!

Kram

14 jun 2013

Comments powered by Disqus