När man har det.

Godmorgon!

Alla kan köpa en hund. Har man bara råd så kan alla göra det. De allra flesta förstår att man ska vara snäll mot sin hund, att den behöver rastas och behöver äta för att överleva. En och annan dyker upp emellanåt som inte har tillräckligt många hjärnceller och för lite empati för att fatta detta men de allra flesta ger sin hund en trygg tillvaro där hunden mår bra.

Sen finns det en och annan dom bara har det. Det där när man ser att hunden och människan klickar. Utan att egentligen göra något speciellt. Till nästan hundra procent är det lugna, trygga människor med snälla rörelser. Som hanterar hunden varsamt. Dom behöver oftast inte sätta upp så många regler. Det bara funkar liksom. Det är inte så ofta men ser detta men ibland händer det och man blir alldeles varm i kroppen när man ser samförståndet mellan hund och ägare. Bland mina deltagare finns det en del där jag ser att hunden har hur mycket potential som helst. Ägarna har även dom alla förutsättningar för att få ett fantastiskt hundägande. Dom kanske inte har precis det som jag beskriver ovan men jag kan se att dom kommer att lyckas fantastiskt med sin hund. Inte att hunden blir en lydnadschampion. Det är inte det jag menar. Det är svårt att beskriva vad jag menar men man ser det. Det där lilla extra.

Det handlar inte om hur mycket tid man lägger ner på sin hund utan vad man gör hela tiden. Om man ser sin hund som en familjemedlem som får ta lika mycket plats som resten av familjen är man på rätt väg. Stänger jag ute hunden från gemenskapen då har jag ett litet avståndstagande från hunden som jag inte tror gynnar mitt förhållande med hunden. Mina hundar gillar att ligga i trädgården i en snödriva men jag skulle aldrig drömma om att stänga dem ute om dom inte själva vill. Så. Nu får jag alla som har sina hundar i rastgårdar på halsen. Skiter jag i. Jag står för det jag säger.

När jag valde att ha hund valde jag också ett sätt att leva. Mina hundar följer med så långt det bara är möjligt. Nej, jag tar inte med dem när jag ska flyga till sonen i Schweiz eller när jag ska gå till tandläkaren men dom är fullvärdiga familjemedlemmar och behandlas som sådana. Vad jag däremot är noga med är att behandla dem som hundar. Dom är inte mina barn. Mina älskade hundar är dom. Högt värderade och lika mycket värda som resten av familjen.

Ville bara förtydliga detta!

Ha en underbar dag!

Kram

 

5 feb 2014

Comments powered by Disqus