Min egensinniga Doris.

Godmorgon!

Denna hund har en egenskap som skulle kunna, om man ska vara ärlig, reta en till vansinne men som jag istället valt att kalla charmig. Hon har en "jag vet precis var du är men jag bryyyr mig inte just nu!"- gen. Hon sticker inte. Hon är där. Ofta strängt upptagen av både det ena och det andra.

I morse blev jag påmind om detta. Jag pulsar omkring i snön tillsammans med Selma som tycker att det var en bra idé att hålla sig hos matte. Säkert för att inte missa frukosten. Ja, jag pulsade. Vi har som vanligt fått mer snö än någon annan förmodligen. Doris studsade in i vår hage och försvann. Jag vet att vi har ett och annat rådjur som håller till där inne så jag tyckte inte att det var någon bra idé. "Doris!" Nej, ingen Doris.

Jag pulsade omkring en stund. Vid min sida gick Selma vars mage knorrade. I en snödriva långt borta står....Doris. Sniffande. Ingen tvekan om att hon hört mig. Likt Alfons Åberg "ska hon bara". Hon försvinner inte. Hon finns där. Nosande med ett halvt öga på mig. "Kom du om du vill mig något" blicken.

Ja, jag vet. Jag borde träna bort detta. Men det kommer jag förmodligen inte att göra. Det kommer att bli en av de saker jag kommer att minnas med kärlek en dag när min älskade, älskade odåga inte längre finns.

"Doris!"
"Jag ligger i din säng! Vill du något så kom hit!"

Ha en underbar dag!

Kram

18 jan 2014

Comments powered by Disqus