Måndagsfunderingar.

Godmorgon!

Det är måndag och jag sitter och funderar över hur den här veckan kommer att se ut. Med tanke på den inflammation eller vad fasen det är jag har i höften lär den åtminstone börja lite stillsamt. Det får mig att deppa lite eftersom det begränsar min tillvaro på ett sätt som inte bara är smärtsamt utan även oerhört irriterande.

När jag tänker efter så måste alla som läser min blogg undra om jag är lite ömtålig. Jag har väldigt ofta ont och den observationen är helt riktig. Jag har nämligen hela mitt liv, eller åtminstone sen jag var ung, haft tråkig ledvärk. Man försökte för många, många år sedan skära upp ena axeln och möblerade om för att se om det gjorde någon nytta men det tror jag var ett rent forskningsförsök för inte gjorde det någon nytta för mig inte.

Jag har dessutom en väldigt otur. Om jag vrickar till en fot, som de flesta gör lite då och då utan att det händer något speciellt, får jag skador som tar flera veckor att bli av med. Jag har genom livet drabbats av de mest löjliga sjukdomar som den mänskliga versionen av mul- och klövsjukan och hudåkommor där jag fick ligga insmörjd med vitt kyl-liniment som en annan vaxdocka. Hur löjligt som helst och plågsamt.

Som liten hade jag svår böjveckseksem som väldigt många barn har men jag nöjde mig så klart inte med att bara ha eksem. Nej, jag sprack som en torr ost i både armveck och knäveck och det var även detta mycket smärtsamt. Mina eksem inte bara kliade. Dom gjorde jävligt ont.

När jag drabbades av en skada på hornhinnan som många människor gör läkte inte mitt med hjälp av salvor inte. Nej, det tog tre år med plåsterlins i ögat och en laseroperation innan jag blev frisk. Även detta var oerhört plågsamt.

Min far, utan att han menade att var elak, konstaterade att jag var ett måndagsexemplar och det har tyvärr fortsatt.

Vill jag nu att man ska tycka synd om mig? Snälla gör inte det. Jag får inte ett dugg mindre ont för det. Jag vill vara som alla andra och det är jag också. Det finns dom som verkligen har det jobbigt och dom tillhör inte jag. Det är bara det att när det gör så ont som det gör idag så blir jag lite ynklig och fiskar lite efter en eller annan tröstekram. Det får jag av mina lurviga som kommer och lägger huvudet i knät på mig när jag är lite ledsen. Det är nämligen ingen annan hemma just nu. De lurviga duger alldeles utmärkt. Dom värmer ju dessutom.

Det här jävla höften kommer inte att påverka min dag mer än vad jag tillåter. Har man ont så ofta som jag får man helt enkelt bestämma sig för att det inte får påverka mer än det är absolut nödvändigt. Den kontrollen har jag åtminstone.

Ha en underbar dag!

Kram

20 okt 2014

Comments powered by Disqus