Komiskt eller egentligen inte.

Godmorgon!

 

 

Ack ja. Jag har gått från att bli förbannad till att försöka se det komiska i det hela. Jag har upptäckt att det hjälper inte att bli arg men om man garvar åt eländet så.......

Det har hänt igen. Sanningen att säga så händer det, om inte varje dag så åtminstonde flera gånger i veckan. Det är priset jag får betala för att jag flyttade till stan där jag möter hundägare varje gång jag går utanför dörren.

Nu ska vi se. Betraktelserna börjar. Vi börjar baklänges med en händelse som skedde igår.

En tjej med två hundar kommer på långt håll på ett ställe där det är en kanal på ena sidan och ett buskage på andra. Med andra ord måste man på något sätt mötas nära för att ta sig förbi varandra. Hon ser mig på långt håll. Hon har sina två hundar i flexikoppel. Det syns tydligt för det kryssas fram och tillbaka över hela gången. Jag tar för givet att hon ska hala in hundarna, som redan på lååångt håll, går på två ben och skäller som tokiga när dom får syn på Doris och mig. Ack ja. Naiva jag. Jag stannar och tar in Doris till min sida för nu är hon bara någon meter ifrån mig med den ena hunden i stort sett i nosen på Doris som tydligt visar att det här vill hon inte vara med om.

Jag "antyder" att det kanske är dags att ta in hundarna och svaret jag får är: "Vänta, jag håller på!" Ähum, ursäkta mig men det kunde varit gjort för längesen. Att hundarna inte skulle hälsa tar jag som en självklarhet med tanke på hur hennes bar sig åt. Nu är Doris relativt irriterad på de stormskällande hundarna som är rakt i ansiktet på henne och jag tar tag i hennes sele för att i stort sett bära henne förbi vilket inte gör henne vänligare sinnad till hundarna. Det enda sättet för att undvika en ren konfrontation.

Jag förstår Doris som tydligt sa ifrån, inträngd i busken som hon var med två hundar nafsande en centimeter från nosen, att hon tänkte käka upp hundarna till frukost om vi inte tog bort dom från hennes ansikte. Tjejen tyckte jag var petig som sa ifrån. Min fråga är: "Är du inte rädd om dina hundar!?" Jag är!

Det komiska i det här är......nej, det gick inte att hitta något funny i detta. Jag blir bara trött.

Vi försöker igen.

Mannen med schäfern. Klädd i de typiska hundkläderna. Man ser på långt håll att han är en aktiv hundägare. Bollen har han redo för att avleda och belöna med. Jag blir lite glad. Ända tills jag ser hur viktigt det är för honom hur det ser ut för de han möter. Om hunden tar ett enda felsteg är han där för att korrigera. Han agerar alldeles för sent. Och för hårt. Hunden gnäller och hukar. Går "perfekt" förbi oss. Mannen sträcker på sig som om han möter ett befäl och jag bara väntar på att han ska göra honnör. Det komiska i detta är......nej, det gick inte denna gången heller. Lydnad för att det ska bra ut gör mig bara trött.

Vi gör ett sista försök för idag.

Damen med ett par hundar för mycket. Har egentligen inte så mycket koll på dem men kopplade är dom och intrasslade är dom. Hon tjoar och pratar jättehögt för att alla ska höra henne. Höra hur kul hon har med sina hundar. Hundarna hoppar och skuttar som galningar runt henne. Hon är väldigt angelägen om att alla ska se hur roligt dom har. Det studsar bollar och det slängs godis överallt. Det är ingen ordning alls och allvarligt talat så ser detta väldigt komiskt ut. Nej, hon har inte de lydigaste hundarna och nej, hon har ingen ordning alls men hundarna har skitkul där i röran och det ser bara för roligt ut. Det är definitivt att föredra om man frågar mig. Äntligen lite komik på promenaden.

Det är tyvärr inte så lätt att se det komiska i en del hundmöte jag gör i min vardag. Jag fortsätter att försöka. Att inte bli irriterad. Att se det komiska i det hela. Det är svårt men jag fortsätter att försöka.

Ha en underbar dag!

Kram

21 feb 2015

Comments powered by Disqus