Jag vinner!

Godmorgon!

Jag vet. Man ska inte vara skadeglad men man säger ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen så låt mig vara lite skadeglad idag.

På långt håll ser jag henne. Hon med två hundar av den lite större jakhundssorten. En i långt flexikoppel och den andra lös. Det syns på långt håll vilken typ hon är. Stram, militärisk gång och det är väl kanske inget konstigt med det om inte det hade åtföljts med ett oavbrutet rytande för att den lösa hunden skulle hålla sig fem centimeter från hennes ben vilket även den andra gjorde. Jag ska inte påstå att hundarna såg direkt rädda ut. Det vore att överdriva men en hukande gång hade dom allt och såg i mina ögon inte så lyckliga ut precis. Rytandet och hotandet med kopplet i luften på den stackars lösgående hunden fortsatte hela vägen fram till där vi gick. Jag höll mig på andra sidan gatan där mina hundarna stod så snällt och väntade med stora ögon betraktande den rytande militären på andra sidan gatan. Jag väntade på den första kicken på den hundens som gick i kopplet och....jodå.... där kom den när kopplet, som hon vevat in, sträcktes en liten aning.

Jag förstår vad hon ville uppnå. Jag ifrågasätter metoden. Jag väntade med att gå över gatan tills hon hade passerat för att om möjligt se till att hennes hundar skulle slippa fler kickar på grund av min närhet i alla fall. Hon sparkade absolut inte hårt. Det var inte frågan om regelrätt misshandel om man nu inte vill kalla det strama, oeftergivna kontrollen hon tydligen ville ha över sina hundar för det. Jag kallar det misshandel men det finns säkert de som inte skulle göra det.

Nu blev det så att jag kom till att gå bakom henne. Jag höll avståndet för att underlätta för hennes hundar som var ganska intresserade av mina men så klart inte vågade vända sig om. Rytandet fortsatte och hela tiden gick hundarna kloss intill henne.

Jag tittade ner på mina två som....gick intill mig.....och jag hade inte ens behövt säga till dom att göra det. Ingen av mina brydde sig om hundarna framför oss. Dom gick och snusade på gräsmattan i lugn och ro.

Då kände jag lite skadeglädje. Att hennes hundar inte var valpar eller unghundar det var tydligt. Alltså hade hon förmodligen hållit på så här ganska länge. Eller eventuellt om det var omplaceringshundar och då ifrågasätter jag verkligen hennes metod att bygga upp en trygg relation med sina hundar.

Varför jag kände lite skadeglädje? Jo. Hon kommer aldrig att kunna sluta ryta och korrigera sina hundar därför att hennes metod bygger på att hela tiden hålla hundarna på plats genom hot och auktoritet. Jag kan, eftersom jag lärt mina hundar på ett rättvist och vänligt sätt att det lönar sig att hålla sig intill mig slappna av för att jag behöver inte påminna. Dom håller sig intill mig för att vi har en bra relation.

Jag vinner! En något bitterljuv seger dock. Hennes hundar förlorar och det är inte så kul men att hon förlorar kan jag inte annat än känna lite skadeglädje över. Så är det bara.

Ha en underbar dag!

Kram

24 okt 2014

Comments powered by Disqus