Det funkar för oss.

Godmorgon!

Dagens blogg ägnas helt och hållet till den här:

2010-07-10-17-57-44.jpg

Hunden som idag är ett levande bevis på att det aldrig är försent. När bilden togs var Doris en tonårsodåga som hårt prövade mattes tålamod. Denna hund som inte alls skulle ha särskilt mycket jakt i sig. Vilket är jättelöjligt. Hon är en golden retriever. Det finns skillnader inom raser. Min Selma jagar ingenting och Doris tycker att det är meningen med livet.

Detta har jag skrivit om förr så det ska jag inte tjata om. Nej, idag handlar det om mattes walk of shame när hon erkänner att det tagit fyra år att förändra Doris inställning till hur man ska bete sig när man är lös i skogen. Vi är långt ifrån det perfekta och kommer kanske aldrig dit heller på grund av den väckta jaktlusten men som vi har jobbat Doris och jag det senaste året.

Hur vi har gjort? Först av allt bestämde matte sig för att det skulle få ett slut. Första steget och väldigt viktigt. Konsekvens är viktigare än något annat. Inte ett steg in i skogen utan långlina på. Aktiva promenader. Det ska vara roligt att hålla sig hos matte. Det har varit mycket boll på snöret inblandat här. Alldeles för mycket om man ska vara ärlig men i det här fallet så är bollen det roligast Doris vet så att hon har fått leka med boll tillsammans med mig och kanske hamnat lite väl högt i stress emellanåt valde jag att det är ok under tiden som vi tränar henne på att hålla sig nära mig och inte bry sig om något annat. Bollen har varit en räddning många gånger. Jag har varit rolig och hon har faktiskt fått jaga! Det jag valt är ok. Bollen! Detta låter väldigt tokigt men det funkar. Hon får utlopp för sin jaktlust som redan är väckt på grund av mitt slarv.

Jag kan höra protesterna från en del som läser detta men jag ska förklara hur jag tänker. Man kan tycka att man inte skulle låta henne jaga något alls för att få bort hennes lust att göra det men kan man det när hundens jaktlust redan är väckt?  Detta otroligt självförstärkande beteende som sitter så hårt i henne. Jag tror inte det. Man kan så klart genom ren fostran hindra henne från att jaga men jag ville inte gå den vägen. Jag vill att hon ska vara fri och lycklig i skogen men tillsammans med mig. Alltså jagar vi tillsammans men boll istället för rådjur.

Tillsammans med detta har vi tränat mycket inkallning där hon ska komma ända in till mig och vänta på frisignal innan hon ger sig iväg igen. Varje gång har bollen kommit upp och vi har lekt med den tillsammans. När jag ser att intresset för att leka med mig avtar är linan där som jag kan trampa på när hon glider ut och då är det frågan om ren inlärning om att inte gå mer än tio meter ifrån mig. Linan ger henne den frihet hon behöver.

På senaste tiden har jag fått flera kvitto på att min metod har fungerat. En hare dyker upp och Doris har avbrutit jakten på min signal flera gånger. Varje gång har belöningen varit så stor att hon förmodligen undrat om hon löst alla världens problem och fått Nobelpriset. Hon har blivit mycket mer uppmärksam på mig även om vi är i skogen. Detta har funkat t o m på rådjur ett par gånger.

Så alla som tycker att mitt sätt att ersätta jaktintresset med jakt är helt tokigt: det funkar för oss. Jag kom fram till en lösning som fungerar för oss. Hon vill fortfarande jaga och jag är säker på att vi kommer att misslyckas lite då och då. Jag är medveten om detta men nittio procent av tiden kan Doris nu vara lös i skogen. Detta är en sak jag aldrig trodde skulle vara möjlig. Min underbara toka älskar jakten.

Det finns olika lösningar på samma sak. Att vara öppen för de ibland ologiska lösningarna kan göra att man får ett bättre resultat än om man låser in sig inom de konventionella ramarna. Istället för att förbjuda all jakt och förmodligen få kämpa i motvind där jag tror att jag skulle stått som förlorare ändrade jag bara föremålet för vad vi jagar. Nej, jag får inte bort hennes jaktintresse på det här sättet men jag får kontroll på det. Det är egentligen inte svårare än det jägare gör när de gör sina jakthundar viltrena. Jag kommer inte att någonsin kunna lita hundraprocentigt på Doris när det gäller det här. Arbetet kommer att fortsätta till hennes sista andetag förmodligen men så nöjd jag är med våra framsteg. Alla som sett Doris i skogen kan vittna om att hon är den lyckligaste hund på jorden när hon får sträcka ut över stock och sten efter sin boll. Hon får jaga. Men bara bollen. Rådjuren och hararna låter vi bli.

Ha en underbar dag!

Kram

 

12 jan 2013

Comments powered by Disqus