Filmjölk i garderoben.

Godmorgon!

Bildresultat för röd termos

 

 

Med tekannan i högsta hugg svänger jag in i badrummet för att hämta vatten till morgonteet. Vattenkokaren står på golvet under matbordet i vardagsrummet och tekoppen får jag leta efter och snubblar över spisen som är placerad i dörrhålet in till köket. Pust! Som alla förstår är vi inne i den känsligaste delen av köksrenoveringen. Det är en never ending story!

Idag kommer golvläggaren och lägger klinkers på golvet och jag har inget kök förrän på lördag. Mitt huvud värker av en huvudvärk jag haft sedan i förrgår som förmodligen beror på färglukten som kom hem tillsammans med köksluckorna. Känner mig oerhört gnällig för ögonblicket. Samtidigt som jag står och betraktar det kök som jag är säker på blir hur snyggt som helst till helgen. Vi är snart där!

Idag, äntligen, är det dags för första träffen med miljö/lydnadskursen och Pildammarna står på programmet. Vi ska ha en mysig stund i parken där vi ska skvallerträna på ankorna och eftersom jag inte ska ha Doris med mig slipper jag bli nerdragen i dammen. För nytillkomna läsare som inte hört talas om ett av de pinsammaste ögonblicken i mitt liv kommer här något att dra på smilbanden över:

Bildresultat för ankor i Pildammarna

Jag står med min pälsling nere vid dammkanten och pratar om skvallerträning med ca 8 deltagare framför mig. Hundarna står så fint sidan om sina ägare medan Doris visar stort intresse för de guppande ankorna i vattnet vid min sida. Jag står där med ryggen åt vattnet och pratar, det regnar och en iskall pinande vind drar runt öronen på oss.

Skämtsamt säger jag: "Om ni har tur ser ni Doris dra ner mig i dammen!" Alla kan gissa vad som hände därefter. Med blixtens hastighet dras jag runt när Doris kastar sig i vattnet efter ankorna och jag landar med armarna i det iskalla äckliga vattnet som dessa dammar består av. Ligger på knä i vattnet och önskar att jorden ska öppna sig under mig. Bakom mig hör jag först några försynta fniss som snart blir gapskratt istället.

Jag reser mig upp med våta armar och brinnande kinder. Ute i dammen simmar Doris efter ankor som knappt flyttar sig. Det är streetsmarta ankor i Pidammarna som inte är speciellt rädda för hundar. Doris har nästan kontakt och ger därför inte upp på en låååång stund. Där står jag och väntar på hunden som just då är väääääldigt billigt!

Så småningom ser Doris min blick som kan döda och kommer blöt, lycklig och en aning skamsen upp för att bli kopplad av en allt annat än glad matte.

Detta kommer inte att hända ikväll eftersom jag lärt mig en läxa: Lita aldrig på Doris när det finns ankor i närheten och dessutom får hon inte följa med på jobbet förrän nästa vecka.

Nu ska jag leta efter min filmjölk som jag tror hamnade i garderoben. Eller var det på hatthyllan?

Ha en underbar dag!

Kram

9 apr 2015

Comments powered by Disqus