Det försvinner inte för att du blundar.

Godmorgon!

Nej, det gör det inte. Det är inte första gången jag gråter ut här på bloggen för Selmas skull. Det finns kanske någon som undrar hur sjuk hon är egentligen. Hur länge kan hon hänga med egentligen? Det är en lömsk åkomma, artros. Det finns inget att ta på egentligen. Hunden visar med sitt beteende hur den mår. Jag blundar och vidtar åtgärder för att det inte ska bli sant. Alltför sant. Men det försvinner inte.

Igår grät jag på facebook och det lät säkert som om vi nu bestämt oss för det slutgiltig. Det har vi inte. En av oss klarar inte av att prata om det överhuvudtaget. Det är inte jag. Jag pratar så det snurrar i huvudet. Det är mitt sätt att hantera det på. Att anstränga mig för att vara som vanligt är ett annat sätt jag hanterar detta på. Det kan kanske verka i andras ögon som att jag inte bryr mig tillräckligt men tro mig det är bara ett sätt att orka med att hantera det som är så fruktansvärt jobbigt.

Vi kan nu lägga inkontinens till Selmas problem. Hon kan inte hålla tätt. Vissa mornar, som idag, vill hon inte stiga upp. Ibland måste hon ut på natten och kan inte hålla sig ända till morgonen.  Långrundor är ett minne blott för hennes del. Artrosen ställer till det för henne. När man inte kan röra på sig så mycket som man behöver och är kastrerad är det en väldigt ojämn kamp att försöka hålla vikten. Selma är inte slank. Selma borde vara det för att underlätta för hennes stackars ben.

Jag mår så jävla dåligt av detta. När jag pratar om att låta en ny familjemedlem komma hem till oss svider det i hjärtat för att jag tycker att jag sviker Selma. Ut med den gamla och in med den nya. Så är det så klart inte men det svider! Fan vad det svider. Hur jag än vrider och vänder på detta så känns det som om jag sviker Selma. Låter jag henne somna in kommer jag att undra om jag kunde gjort mer. Låter jag henne fortsätta vara med oss och kanske må sämre än vad som är rätt för henne? Eller mår hon inte så dåligt som jag tror? Hon har ju bra dagar. Eller något så när bra dagar. Dagar då hon vadar i vattnet i havet som hon älskar så mycket. När hon kastar sig över bollen i trädgården och skällande med viftande svans bjuder upp till lek.

Det är då jag blundar. Jag ser inte de stela frambenen. Jag ser inte flåsandet som innebär att hon har ont. Jag ser bara de vackraste ögonen i hundvärlden. Min Selma. Det försvinner inte för att jag blundar. Jag åker till affären och köper barngrindar idag för att hon inte ska kissa på mattorna i vardagsrummet. Jag förbereder mig för att gå ut med hund på natten när hon inte klarar att hålla sig. Vi är inte redo ännu. Inte ännu. Vi blundar. Selma kommer att tala om för oss när det det är dags. Det får gärna dröja. Det är så jävla orättvist. Hon är bara åtta år. Min Selma.

Ha en underbar dag!

Kram

29 sep 2014

Comments powered by Disqus