Betraktelser på en morgonrunda.

Godmorgon!

På morgonrundan är det roligt att betrakta alla man möter med eller utan hundar. Man ser direkt om den man möter har försovit sig. Finns det en hund med i bilden får stackaren hoppa på tre ben när den ska släppa ut det som trycker i blåsan medan husse/matte irriterat smårycker i kopplet. Småbarnsfamiljer som försovit sig måste vara en mardröm. Barn som protesterar över att lämna hemmet innan man knappt hunnit öppna ögonen. Man ser dom. Desperata föräldrar som i dörröppningen försöker samla ihop barn och ryggsäckar som ska med till dagis samtidigt som barnen skriker ut sin protest eller babblar obekymrat helt utan att lägga märke till att mamma eller pappa desperat försöker stoppa tiden.

Då kommer tanten. Hon som sakta vaggar fram med sin lilla sockersöta bomullstuss. Här har tiden ingen betydelse. Hon står snällt och väntar medan lilla hunden stannar och skäller på allt och alla. Inklusive mina lurviga. Varken Doris eller Selma bevärdigar hennes lilla sötnos en blick. Detta tycks oroa matte en aning som försöker övertyga mig om att hennes hund är hur snäll som helst men rädd. Skäms lite för att hennes hund låter så mycket. Bråttom har hon inte. Gör något åt att hunden skäller som en tok gör hon inte. Hon är nog ganska nöjd med sitt.

Cyklarna är många på morgonrundan. Där kommer han med kostymen och attacheväskan. Han har alltid bråttom. Hukar lite. Som om han inte vill visa att hans Porsche är en Monark. Tätt bakom honom kommer hon som tagit det säkra för det osäkra och dragit på sig både mössa och vantar trots att det är nästan 15 grader varmt på morgonen. Till mössan och vantarna har hon en kjol som är så kort att jag undrar om den egentligen existerar. Barbent är hon. Balanserad klädsel? Vi möter samma man varje morgon. Han som promenerar väldigt långsamt med sin cykel. Han har inte bråttom han inte. Han går där och studerar gräset, buskarna och de han möter. Han ser ut som om han är på väg till jobb men samtidigt inte. Han strosar gången fram och ler så fint när vi möts. Man kan inte låta bli och undra varför han har cykeln med sig.

Hundägarna är många. Han med sin lilla spets som helt kommer av sig när han ser mina hundar. Husse verkar lite irriterad över detta. Det är ju bråttom. Hunden ska göra vad den ska innan den ska vara ensam medan familjen jobbar. Jag försöker hjälpa till lite genom att byta håll. En morgon stannar han för att tala om att hans hund inte tål hanhundar och därmed vill förklara hundens beteende. Varför? Varför känner man att man måste be om ursäkt. Jag har knappt hjärta att tala om för honom att mina är töser då hans resonemang faller.

 

 

 

Där kommer tanterna som varje morgon träffas för en promenad tillsammans. Deras stavar klickar taktfast i marken. Hälsar glatt gör dom. Friskustanter. Där kommer mannen som jag är säker på har varit befäl innan pensioneringen. Jag känner hur jag automatiskt sträcker på mig när vi möts. "Godmorgon!" ryter han. Varje morgon. Jag får tvinga mig själv att inte göra honnör.

Vi strosar sakta hem hundarna och jag. Ganska glada över att vi inte tillhör första gruppen. De som har så bråttom varje morgon. Vi går hem och äter frukost i lugn och ro. Varje människa vi möter har sin verklighet. Sin tillvaro. Jag hoppas att de vi möter varje morgon har det bra. Det har vi.

Ha en underbar dag!

Kram

 

22 okt 2014

Comments powered by Disqus