Torsdagstankar.

Godmorgon!

Vaxpropp i örat? Va? Va sa du? Jo, så måste det vara. Trycker och petar lite med topzen. Låter som en prasslande pappersbit i örat. Fram med Revaxören. Det får bli en liten extra stund i sängen medan vätskan verkar i örat. Det räcker med en i familjen som går omkring och säger va när man säger någonting. Vi kan inte båda låta som en fikastund på ålderdomshemmet. Förlåt alla som är äldre och hör illa men jag måste skämta lite om det annars blir det för tragiskt. Det är inte roligt att få en föraning om hur det kommer att bli när vi sitter i vars en gungstol och inte hör vad den andra säger. Jag vill inte bli gammal. Vilket är en löjlig önskan eftersom jag kommer att bli det oavsett om jag får leva och ha hälsan.

Vi har inte en aning om hur länge livet kommer att vara. Tur är väl kanske det. Jag såg en intressant tanke på fb häromdagen. Om jag kunde få boken om mitt liv från start till finish. Skulle jag då läsa den? Skulle jag kunna låta bli? Jag hoppas det. Jag vill nog inte veta vad som kommer att hända. Hur slutet kommer att bli och när. Jag kan förstå dem som lever som om varje dag vore den sista. Önskar att jag kunde göra det lite mer. Carpe diem. Fånga dagen. Varje vecka konstaterar jag att den gått alldeles för fort. Man har inte så brått längre. Dagarna får gärna vara längre och längre ju äldre man blir. Det är underbart att jag numera får göra det jag älskar mest av allt på heltid men det är så mycket annat jag skulle vilja göra också. Listan på saker kan göras hur lång som helst.

Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag då göra allt det som står på önskelistan? Skulle jag njuta av att resa över hela världen och uppleva en massa äventyrliga saker. Jag som egentligen är en stugsittare och helst vill ha mina vanor som inte får rubbas för mycket. Jag som är rädd för det mesta. Som inte vågar resa till exotiska länder för att det finns farliga djur överallt. Som hatar att flyga. Handlar det om pengar egentligen? Nej, det gör nog inte det.

Jag önskar så att jag var lite mer äventyrlig och spontan. Jag menar. Det mest äventyrliga jag gjort på senare tid är att ta steget till att köra igång min hundskola på heltid. Tjoho, så äventyrligt! Det är ganska safe eller hur? Det är bara att lägga ner igen om det inte funkar. Hur äventyrligt är det? Not so much. På somrarna parkerar vi husvagnen mitt i stora skogen och tycker att det känns lite av ett äventyr. Det farligaste vi utsätter oss för där är mygg och kanske en och annan orm. Det är inte bundyjumping precis.

Men å andra sidan. För att det inte bli alltför nedlåtande om mitt sätt att leva mitt liv. Jag är ganske nöjd. Jag hoppas visserligen fortfarande att jag en dag kommer att sitta i det där lilla huset på Öland. I det lilla huset med vitt staket och fåren betande på ängen utanför. Med havet brusande på lagom avstånd. Jag går barfota i det mjuka gräset och solen värmer min hjässa. I trädgården har jag en syrenberså där jag sitter och dricker ett glas vin och bara njuter av tystnaden. Hundarna ligger vid mina fötter och njuter dom också. Jag har då kommit så långt att jag faktiskt kan njuta av att göra ingenting. En utopi? Kanske men eftersom jag inte gör allt det där som är äventyrligt så fortsätter jag att drömma. Drömma om saker som faktiskt skulle kunna realiseras.

Drömma ska man. Fånga dagen borde jag lära mig. Njuta av det jag har borde jag också lära mig. Men......

Ha en underbar dag!

Kram

21 feb 2013

Comments powered by Disqus